Jag vet så otroligt många, framförallt tjejer, som helt enkelt vill ha något av det motsatta till vad dom har. Jag vågar faktiskt säga att varje människa har någonting som de inte är nöjda över och som inte duger alls. Är man brunögd vill man vara blåögd, har man lockigt hår vill man ha råkt hår, har man kurvor vill man vara rak och så vidare. Nästan alltid finns det någonting som man stör sig lite extra på.

 

Jag tycker att den här låten och framförallt videon är så bra. Vi alla är naturliga i grund och botten, så varför låta oss luras? Det är såå många som slänger på sig smink som en vana varje dag, och lika så jag, men det ska man inte behöva. Man kan ändra sitt utseende med bara lite smink, helt plötsligt "har" man större käkben, fransarna är längre och huden helt slät och fin. MEN, det är ju så fint att vara naturlig, och vore inte det den bästa känslan, att verkligen känna sig fin utan att behöva massa hjälpmedel? Det är så fint att inte försöka vara fin, förstår ni hur jag menar?

 

Det är så ofta som folk går runt och önskar att de har något som någon annan har. Både i kärlek, utseende, motivation, vänner och så mycket mer. För helt ärligt, hur många gånger har du inte hört den där rösten i huvudet som säger att man skulle göra vad som helst för att ha "den personens ben, hår, förhållande osv"? Någon gång kanske du till och med önskat dig dens personens liv, för att det verkar så bra. MEN, hur många gånger har du inte hört hur fin, älskad och bra du är? Jag skulle tippa på att du har fått höra det många gånger, men man är så sjukt "duktig" på att bara skölja bort det, antingen ignorera det eller skämta om det.

 

Jag totalt ÄLSKAR hur Colbie kan förmedla allt detta i en och samma text i en låt. Tänk att en låt kan vara en så stor tankeställare, tänk hur mycket vi kan påverka varandra egentligen. Samtidigt som det är så sjukt beroende och läskigt, så kan det också vara bra. Eller hur?

 

Jag har lånat en del av mina ord från Elin Pettersson, som jag tycker är en inspiration.

Ni vet alla dom här olika quotesen då folk pratar om barndomen och att det var bättre då? Det brukar låta ungefär såhär: "På den tiden existerade inte skitsnack och kärlek var en puss på kinden. Höjden av smärta var när barbiedockan gick sönder och största rädslan var monstret under sängen", sedan ska man berätta hur jobbigt och eländet det är nu i äldre dagar. "Nu är skitsnack vardagsprat och kärleken är svår. Höjden av smärta är när man har förlorat den betydelsefulla eller plötsligt blir sviken. Den största rädslan är att få sitt hjärta krossat".

 

Jag och min superfina krans som jag och Viktor cyklade ut och plockade blommorna till haha! Resten fick kära mamma fixa, tur jag har henne!

Det känns inte som en riktig midsommar utan kransar, kransarna hör till. Samma sak tycker jag med dans runt en midsommarstång, utflykter, 5-kamp och lekar, sång till sent på kvällen och ett härligt umgänge. Jag tycker vi har förstört midsommar lite, med ungdomar som är desperata efter fester och något ställe att strosa runt på för att dricka. Egentligen tycker jag att det endast ska vara en mysig högtid då man umgås med familje-vänner och bara ha det roligt! Några av de bästa barndomsminnen jag har är helt klart från alla midsommaraftons-dagar, dem var så lyckade! Vi åkte ut på traktor och plockade blommor, barnen hade skattjakt, vi dansade och sjöng, hade fotbollsturnering och jag var sååå lycklig haha!! Snurra tillbaka tiden bara.

Den här månaden har jag verkligen känt en sak, just nu HATAR jag att träna. Jag har verkligen tappat all motivation till träning hela den senaste månaden, jag mår dåligt av att träna. Jag HATAR att gymma och jag HATAR att springa. Idag har jag inte ens lust för innebandyn och jag hatar att vara svettig och känna mig utmattad. Det är verkligen sjukt för att vara mig, jag som har tränat 6 dagar i veckan i snart 2 år nu.

 

Nu när jag inte har rört mig ur fläcken på tre veckor på grund av sjukdomar och resor så måste jag dessutom börja om från noll. Jag har ingen kondition alls kvar och bara om två veckor så börjar försäsongsträningen, vill inte ens tänka tanken på det, uuuäh..

 

Jakob skickade den här videon till mig ikväll, en video som jag har sett så himla många gånger, och som är så fin och samtidigt hemskt sorglig.

 

Nu sitter jag här med tårarna i ögonen. Jag kan verkligen inte förstå eller föreställa mig ett liv utan någon av mina föräldrar, ingen som har varit med om detta kan förstå. Att inte kunna ta farväl, att inte säga godnatt när man ska sova, att inte höra när de kommer hem från jobbet, att inte bråka, skratta, prata eller larva sig med. Att inte kunna SE eller TRÄFFA sina föräldrar, att inte kunna göra NÅGONTING med dem, någonsin igen.

 

Det finns sjuka människor i den här världen. Människor som är psykiskt sjuka och hemska rakt igenom. Man vet aldrig vad som kan hända och därför MÅSTE man uppskatta det man har, det är verkligen jätteviktigt. Och att visa det är nästan ännu viktigare. Jag älskar min familj så himla mycket, och det ska de veta om. Det är ofta som vi tar våra nära för givet, även jag gör det ibland. Det här är något som vi alla måste bättra oss på, för en dag kanske de inte finns kvar utan en förvarning.

 

Skickar massor med hjärtan och tankar till er som har mist era föräldrar. All styrka till er ♥

Ni vet när man kollar tillbaka på bilder och saknar de gamla tiderna? Exakt så har jag det nu. Ser ni alla dessa bilder ovanför? Det är jag och världens bästa Erik. Erik som jag har haft vid min sida varje dag sedan jag var 4 till 16 år. Det är ganska sjukt faktiskt, plus att vi var ihop från dagis till 3an, det är bra jobbat haha! Har såå många minnen tillsammans, och nu går vi två olika linjer på gymnasiet. Vi har inte alls samma kontakt längre men kan fortfarande prata om allt med honom, och det är jag sååå glad för!

 

Det jag vill komma med det här är att ni måste ta vara på de underbara vänner ni har, UPPSKATTA DEM, för en dag kanske det inte är likadant som det har varit tidigare. Det här inlägget handlar såklart inte bara om Erik även fast han alltid har varit en av mina bästa killkompisar haha, utan jag menar rent allmänt. Det finns många som jag saknar min kontakt med, och detta är någon jag ångrar lite i efterhand, nu när man träffar sina "gamla" kompisar och det blir ett sånt där stelt samtalsämne ni vet? Det är det värsta jag vet. Så undvik sånt, håll kvar era vänner så gott det går, det är värt det, jag lovar er.

 

♦ Jag är en prefektionist. Jag blir aldrig nöjd med något om jag inte är bäst. Det spelar absolut ingen roll om det gäller skola, träning,

spel eller liknande. Detta är väldigt bra - då det driver mig och gör att jag försöker prestera. Men det kan också vara väldigt jobbigt

- då jag har svårt att bli nöjd med det jag gör, vilket resulterar till att jag ofta blir besviken och känner mig otillräcklig.

 

♦ Jag går nästan alltid efter hjärtat. Vilket också kan vara väldigt bra och även dåligt haha. Det gör att jag är väldigt ärlig, aldrig

vill såra någon och alltid hjälpa till. Men ibland måste man faktiskt använda hjärnan och tänka efter vad som är rätt och fel för en

själv, vad man förtjänar och hur mycket saker är värt. Det är jag väldigt dålig på.

 

♦ Jag är beroende av fräscha naglar. Det utgör en del av mitt utseende och utan fräscha naglar känner jag mig osäker helt

enkelt. Menar inte att de behöver vara jättelånga med fransk manikyr, bara de är filade och ser vårdade ut.

 

♦ Jag drömmer väldigt ofta en och samma mardröm. Jag brukar drömma att en av mina familjemedlemmar försvinner ut mitt liv,

vilket är hemskt. Detta gör mig väldigt rädd och därför vill jag spendera ganska mycket tid med min familj. Jag älskar dom såå mycket.

 

♦ Jag vill arbeta som psykolog. Detta är något jag har kommmit fram till på de senaste månaderna. Jag har alltid fått komplimanger av

vänner att jag är en väldigt bra lyssnare och även kan ge råd, och jag ser mig själv som en sådan person. Om jag bara skulle kunna

koppla bort arbetslivet från privatlivet i ett yrke som detta så skulle det passa mig perfekt. Jag vill hjälpa människor och det

gör verkligen en psykolog. Går helt rätt linje för det också - samhäll, beteendevetenskap.

Just nu är jag inne i en period då jag är ganska vilsen i mig själv. Det varierar från dag till dag och jag är väldigt osäker på allt. Det är ganska läskigt, eftersom att jag alltid har varit så stark och självständig tidigare, och nu är jag i behov av så mycket, som jag inte har.

 

Jag har ingen ork alls till skolan, överhuvudtaget. Detta kanske låter töntigt för er, men det har aldrig hänt mig förut i hela mitt liv. Jag har aldrig struntat i ett prov eller inte försökt plugga tillräckligt, jag har alltid presterat mitt bästa. De senaste veckorna har jag bara kopplat bort allt. Det enda jag orkar att göra nu efter skoldagarna, är att sova.

 

Jag har tappat matlusten totalt. Pappa är rädd för att jag äter för lite och att jag bara bryter ner mina muskler (som jag egentligen försöker bygga upp på gymmet) Men ibland blir jag nästan äcklad, eller får dåligt samvete, när jag har druckit för många glas juice, eller tagit för många potatisar. Vad är mitt problem? Jag har ALDRIG ens haft tankarna på hur mycket kalorier det finns i olika saker, förutom att godis är onyttigt typ. Nu menar jag inte att jag har någon ätstörning eller likande, absolut inte. Jag brukar kunna unna mig saker som chips och liknande utan att känna att jag måste springa milen efter haha. Grejen är den att mina egna tankegångar har förändras något enormt. Jag har så höga krav på mig själv, krav att jag vill stanna på min "trivselvikt", som jag har nu. Ändå har jag mina dagar, då jag är stolt över mig själv och vad jag kan åstadkomma på egen hand.

 

Det här med maten gör att jag ständigt fryser. Jag har ofta huvudvärk och är trött den större delen av dygnet. Jag orkar inte prestera mitt bästa varken på gymmet eller innebandyträningarna. Och hela jag förändras, när jag mår dåligt är jag ofta lättirriterad och tråkig. Jag menar förstås inget illa mot andra, men allt ljud bara spränger i huvudet på mig när jag är trött.

 

Jag känner att jag gör folk besvikna, eller inte duger åt de som jag verkligen vill bevisa något för. Jag känner någon sorts press, och vill ha en trygghetskänsla, som jag inte riktigt uppnår. Jag är en riktig tänkare, jag tänker sååå mycket och det är väl både bra och dåligt haha. Men just nu lägger jag ner så mycket tid på sådant som jag inte borde.

 

// Nu när jag läser igenom detta låter det mycket värre än vad det egentligen är. Men det är så här mina känslor är just nu. Jag MÅSTE försöka sluta tänka på de sakerna som gör mig nere varje dag, även fast det är nästintill omöjligt. Jag måste få tillbaka min energi igen! //